Det finns skäl till att vi inte orkar ha en julgran. Jag hittade ett gammalt inlägg från Lufians dagbok som jag skrivit den 28 december 2003. Jag och Lufian är och hälsar på hemma hos Jenny. Moa är Jennys hund, hon och Lufian busade och lekte alltid väldigt bra ihop.

"Jag har varit hemma hos Moa och hälsat på. Gissa vad hon hade hemma? En JULGRAN!! Wow, hon hade redan lyckats välta den en gång och vi gjorde vårat allra bästa för att upprepa bravaden, men våra mattar hade stenkoll och så fort granen bara gungade det allra minsta så for de upp. Ingen lycka där med andra ord.
Fast den var kul ändå, Moa och jag gömde oss på varsin sida och smög på varandra. Jag kröp in i hörnet vid soffan och käkade lite granbarr när ingen såg. Det var jättesmarrigt! Kittlades dödskönt i kistan! Lite väl mycket faktiskt... jag gav ifrån mig ett ylande av allt kittlande (till mattarnas förfärelse) och sprang till hallmattan för att kräkas. Matte var snabbare och flyttade på mig, upp kom en hel grankvistände. Hmm... kanske ska ta det lugnare med avsmakningen nästa gång.
Och sen när vi skulle gå så hade jag ett granbarr stickandes rätt ur ögonvrån. Inte behagligt! Det tog ett tag för matte att pilla bort det med, uch. Kanske tur att vi inte har gran hemma. "

När jag bodde hemma hade mamma en krok i taket som hon band fast granen i så den skulle stå kvar upprätt när nån katt klättrade i den. Det fungerade väldigt bra, men jag har inget bra ställe att ställa en gran på här hemma om det måste vara en tillhörande krok i taket. Och ärligt talat, jag orkar inte hitta granbarr på alla möjliga och omöjliga ställen i huset, jag känner mina katter...  Julstämning kan man få ändå :)