Ibland kan det gå snabbt när de små djuren blir sjuka. Jag har sniffat lite misstänksamt kring kattlådan några dagar. Till och med funderat på om någon kissat utanför, det har luktat så mycket kiss. Efter lite mer sniffande och tvekan kom jag ändå fram till att ja ja, det är väl kanske dags att tömma lådan på sand och tvätta rent den, det var ju ändå ett tag sen. Men man ska alltid lita på sina första instinkter, fast det är ju lätt att säga i efterhand…

I lördags förmiddag ser jag Rio inne i sovrummet där hon helt uppenbart försöker kissa på mina kläder. Blev så förvånad så jag mest står och stirrar på katten, men hon lyckas inte så bra i sina försök. Slinker lite moloken ut ur sovrummet och nerför trappan. Jag följer efter henne och hon gör om samma sak på mattan. Jaha, där gick det upp ett ljus i mitt huvud angående kisslukten - urinvägsinfektion. Tur att det finns veterinärer att få tag på även på helgen. Jag fick en tid två timmar senare. Men de två timmarna var nog låååååånga för stackars Rio. Vi blev tvungna att stänga ute henne på balkongen eftersom hon gav sig på allt i tygväg i sina försök att kissa. Några droppar kom det varje gång, så det var bättre att hon bearbetade trallen än att vi skulle jaga henne. Hon satte sig ungefär var femte minut och försökte kissa. Alla som har haft urinvägsinfektion någon gång kan känna med den stackars katten. Till slut fick vi åka iväg och till råga på allt hade hon ätit och spydde såklart i bilen. Det var en hyfsat moloken och tilltufsad katt jag kom fram med.

Men nu finns gudagåvan penicillin. En dos smärtstillande och en rejäl dos penicillin i nacken, sen var katten sig själv igen efter en halvtimme. He he, det är skönt när det är sprutt i grejerna. De närmaste tio dagarna får jag tvinga i henne en liten tablett varje morgon, men är man så snäll och söt som lilla Rio så går det som en dans.  En gång ingen gång, hoppas nu verkligen att det inte kommer tillbaka!