I söndags morse gjorde inte maken som han brukar, dvs vaknar före mig, orkar inte ligga kvar i sängen och går upp (och ger samtidigt katterna mat). I söndags drevs jag upp av Rios ihärdiga spinnande två centimeter från mitt öra. Hon är väldigt trevlig som inte väcker mig genom att använda mig som studsmatta, men vaknar gör jag ju (vilket, får man förmoda, är tanken, he he). När jag väl kravlat mig ur sängen och insett att det inte var supertidigt direkt, tittade jag ut genom fönstret. Det var helt vindstilla, inte en bris, soligt och frost förutom på de ställen där solen hunnit fram och det blivit dagg istället. Jag fick väldigt bråttom att få på mig kläderna och ge mig ut med kameran. Det blir inte så många fototillfällen på vinterhalvåret, är det inte för mörkt så rengar det, jag bor trots allt på västkusten...