När ungarna var ute igår och jag insett att det inte skulle bli några fler... (Just den biten med antalet tycker ju maken är så himla kul. HAN tyckte då minsann aldrig att hon såg så stor ut, och blev inte ALLS lika förvånad som alla andra över att det bara blev två, för han gissade på max 3 stycken. Karlslok…)

Nå, hur som helst, när allt lugnat ner sig och dagen gick så hörde jag inte ett pip ifrån kattrummet. Alltså, verkligen inte ett ljud över huvud taget. Till slut var jag nästan helt säker på att ungarna måste vara döda. Herregud, vad har jag lyckats göra?! Andades de inte som de skulle, var det nåt fel på dem som jag inte upptäckte… jag var tvungen att gå in och kolla. Naturligtvis levde de, i alla önskvärd rultig trind välmåga. Jag VET att det är bra att de inte skriker, men jag trodde att man skulle höra någonting i alla fall. Vad som helst..?!

Vidis är följdaktligen en bra mamma som tar hand om sina små som hon ska. Hon var jätteduktig vid förlossningen också, navlade av själv, tvättade och torkade för fulla muggar. Men ibland verkar hon tycka att det är ap-tråkigt att vara instängd i kattrummet med sina små. ”Varför får jag inte klapp på magen så fort jag slänger mig på rygg som jag brukar?! Hallå! När gick jag med på att bli mamma egentligen, jag har ju hela livet framför mig?” Jag har tröstat henne med att hon inte behöver oroa sig, hon blir inte ansvarig livet ut som en annan hade blivit, bara de närmaste 12 veckorna, ha ha ha!

Några fler bilder från igår.