Vi kom hem från Småland i torsdags kväll. Det regnade i stort sett hela tiden och vi började kolla på tv-serien Entourage. Tyvärr tog vi inte med tillräckligt många skivor, så när vi kom hem bestämde vi oss för ett Entouragemarathon. Vi släcker, sjunker ner i soffan och rör oss inte en millimeter. Så när katterna ger alarm att de hittat något skoj så är det rejält mörkt nere i vardagsrummet. Men vad är det de jagar…? In under soffbordet och snabbt går det. Vi böjer oss ner så nära vi kan, men det är så mörkt så man ser bara en stor svart klump som rör sig fram och tillbaka. Jag tror det är en större skalbagge. ”Tänd” säger Mattias, ”skynda dig innan den kryper in under soffan”.
Suck, jag ligger närmast knappen så jag får resa mig, tänder och böjer mig ner under soffbordet. Jag vet ärligt talat inte vem som blev mest rädd, jag för att jag inser att krypet är en stor spindel, eller katterna på grund av det illvrål som kommer ur min mun. Nästa sekund befinner jag mig halvvägs upp i trappan utan att veta hur jag hamnat där, varpå jag hysteriskt skriker åt min stackars man att hämta dammsugaren. NUUU!!!!!!!
Han svarar med nästan samma panik och säger ”Jag hinner inte, jag hinner inte” samtidigt som han försöker skyffla spindeln längre ut i rummet med några papper men istället skyfflar den på två hjälpsamma katter som står i vägen. ”Glaset, glaset!” ylar jag uppifrån trappan och menar det tomma glas som står på bordet. Tack och lov att man har en karl till hands när sådant händer, han lyckas fånga spindeln och sen kan vi (jag) med fasa och skräck inspektera monstret som tagit sig in. Jag tog några kort, men de blev inte så bra eftersom jag står säkert två meter bort och lutar mig fram och sträcker kameran så långt fram det går för att ta kortet utan att resten av mig kommer i närheten av vidundret.
Nästa tanke är ju, var kom den ifrån…? För på nedervåningen finns inga öppna fönster, däremot på övervåningen – i sovrummet. Kan säga att det tog ett tag att slappna av igen, och innan vi la oss i sängen var jag tvungen att inspektera lite, bara för säkerhets skull. (Det är förbaskat opraktiskt att vara rädd för diverse insekter.) Tack och lov att man har katter som hittar krypen och säger till, annars hade den ju tagit vägen var som helst i mörkret utan att vi vetat om det och sen kunnat attackera på ett synnerligen värre sätt. Tyvärr har man inga riktiga ninjakatter som kan ta hand om problemet själva så att säga…