Jag har skrivit ett långt inlägg om Cileos flytt hem till oss. Det lustiga är att jag faktiskt inte kommer ihåg att Lufian blev så nere av hans inträde i hushållet, men det är ju ingen ovanlig reaktion ifrån katten som redan finns i hemmet att bli nere och han var ju alltid väldigt bestämd i sina åsiketer... En annan lustig sak är att verkligen inte kan minnas Cileo på det viset jag beskriver honom som kattunge. Såhär har jag skrivit i inlägget:

Ons 18 aug 2004
Nu är han äntligen här! Cielo, Lufians systerson (Cielos mamma är Lufians halvsyster Donna, de har samma mamma.) flyttade in hos oss i fredags.
Till en början var det mycket nosande från Lufians sida, och en del väsande från Cielos. Sen satte stora kissen igång att puckla på den lille, oj så han skrek. Det var rätt jobbigt att lyssna på och det såg inte så trevligt ut. Husse övervägde allvarligt att flytta någon annanstans över helgen. När vi gick och la oss på fredagen hörde vi de ynkliga tjuten från Cielo, men morgonen därpå var de allvarligaste mördartendenserna borta.
Lufian övergick till att försöka busa lite, först hoppade han på Cielo, brottade ner honom med en ordentlig nacksving, tuggade lite på honom och kutade sen iväg, helt inställd på att bli förföljd. Det hände inte... Snabbt blev han istället väldigt skeptisk till det hela.
Som i ett slag hade vi världens olyckligaste katt hemma! Lufian såg ut som om han var hundra år gammal och hade världens alla vedermödor vilande på sin rygg. När vi skulle klappa honom vände han och gick, när vi skulle busa med honom vände han och gick, oftast kröp han in i transportburen och såg ut som om han ville rymma hemifrån. Låg han inte och tryckte där så satt han i hallen eller någon annanstans och stirrade på den lille. "Jag ska döda dig..."
Nu är det liiiiite, lite bättre med Lufians humör, men han visar sitt tydliga missnöje genom att hungerstrejka. Han vägrar att äta!! Det största matvraket på denna jord fnyser, vänder och går när det är mat-dags. Han kanske, kanske kan tänka sig att äta om jag ger honom mat i en helt ny skål, maten direkt från påsen och fatet placerat långt från Cielo som äter. Cielo ska inte ens ha tittat på Lufians mat för att han ska äta den...
Uch, det här är inte kul alls! Var är vår kisse egentligen, han har förvandlats till någon annan, ett vrak. Jag vet att det brukar gå över och att allt sedan är bra, men jag önskar att det går fort för det är hemskt att se Lufian så här! Nu sover han visserligen mest, och är lite kontaktsökande ibland, men det är inte bra.
Cielo däremot är idel solsken. Han gör vad en kattunge ska, äter, sover (i Lufians gamla puff, helt plötsligt förstår jag varför jag gjorde den så liten) och går på lådan. Petar man på honom så spinner han. Han ska hela tiden vara med och sitta i knät, vi har också märkt att han är envis som synden. "Får man inte vara på matbordet? Va? Så konstigt, jag hoppar upp igen. Nähä, fick jag inte vara på matbordet nu heller? Hmm... jag försöker igen. Vadå, får man inte vara där när det finns mat på det? Jag försöker igen."
En riktig liten pratkvarn är han också. Det mesta krävs ett jam för att kunna genomföra. När man säger till honom så säger han emot. När han ska på toa måste det förtydligas med en hel rad ylanden, men det populäraste verkar vara "SE MIG". Till och med när han ligger lugnt och halvsover i knät jamar han.
Den 5:e september ska Cielo och jag på utställning i Göteborg, det ska bli väldigt spännande. Men mer om det senare, nu önskar vi bara att vi får vår Lufian tillbaka och att kissarna ska bli vänner och kunna busa och gosa med varandra.





Lufian försöker busa med Cielo men han märker ingenting