I fredags kunde jag inte hålla mig när jag gick förbi blomsteraffären och hittade de här vårblommorna. När jag köpte mina små påskliljor var det inte en enda som hade slagit ut, men i lördags såg de redan ut såhär. Det går fort, så det gäller att njuta av dem så länge de varar.

Jag har läst boken "Den hemlige kocken" av Mats-Eric Nilsson och hittade nu också hemsidan som startats i samband med böckerna. Jag har inte läst den andra boken "Äkta vara" än, men den tänker jag köpa :) Väldigt intressant och tyvärr väldigt skrämmande läsning, en bok jag rekommenderar starkt.
Här är länken till sidan Äkta vara

För er som inte har en aning om vad jag pratar om nu så kan jag snabbt säga att boken handlar om mat och vilka tillsatser mat innehåller. Hur tillverkarna gör när de tillverkar skinka för att ta ett exempel. För om du står med ett paket skinka i näven så ska du inte tro att du köper just skinka. Nej då, i skinkan har de tryckt in massa vätska för att den ska väga mer (du betalar alltså för vätska, inte skinka) och bli billigare att tillverka (vatten kostar ju inte lika mycket som skinka). Tyvärr tappar ju skinkan otroligt nog smaken samt konsistensen när man gör såhär, därför måste en massa tillsatser och aromämnen tillsättas för att det ska bli nån styrsel på det hela. (Skinkan över huvud taget ska bli säljbar) Men de kostar inte heller lika mycket som just skinka, så det är bara att ösa på :)
Om vi säger såhär, det finns några tusen produkter till du kan köpa i en mataffär förutom skinka....

Jag satt och tittade på de små när de sov. Snus, snus, snark. Oj vad den lille killen rör sig konstigt. Hmm, han har ju hicka! Hela lilla kroppen nästan studsade. Sen började han drömma, röra sig och rycka lite, vad nu en så liten drömmer om, inte är det väl jaga svans eller råttor? Men så plötsligt, de små små öronen som legat hopvikta mot huvudet reser sig som av en magiskt kraft. Rätt upp ställer de sig, och sen börjar de flaxa hejdlöst! Som en kolibri. Jag har aldrig sett ett par öron röra sig så fort tidigare! Visste inte ens att så små krabater kunde ställa så små öron upprätt, men det gjorde de. Efter flera sekunders hejdlöst flaxande så sjönk de sakta ner mot huvudet igen. Jag fick verkligen göra mitt bästa för att inte råka i hysteriskt skrattanfall för det såg otroligt roligt ut, men man kan ju inte väcka så små.
Men nog vet jag vad han drömde om... "Jag ska få de största öronen i hela världen, sen ska jag flyga som Dumbo" ;)

Det var vad vi döpte om Luna och Rio till i morse….

Luna har bestämda åsikter om det mesta, och hon blir INTE glad när hon upplever att Rio snor hennes plats i sängen. Luna ligger alltid vid mig, med rumpan mot min mage, kroppen längst med mina lår, huvudet utanför täcket och hakan över sängkanten. Rio gillar också att ligga vid min mage, men ovanpå täcket. Naturligtvis parkerar hon sig PÅ Luna som blir totalkvaddad mellan mina lår och Rio. Mycket förorättad katt lämnar sängen.

Som hämnd på att sovplatsen försvunnit börjar Luna krafsa hejdlöst på garderoberna. Jag har precis för mig att det här problemet uppstod första gången när Vidis flyttade hem också, men det har vi glatt förträngt så fort det upphörde. Kontentan är att Luna väcker oss en gång varje natt. Jag får vända mig i sängen, skapa en ny VIP plats och trött säga åt henne att gå och lägga sig igen. Vilket hon blidkat gör. I natt var det ett mycket mer ihärdigt och långvarigt krafsande än vad det brukar vara, till och med maken vaknade så länge att han sårat kunde minnas det hela i morse. Han hotade Luna med vattensputshämn nästa natt.

Som pricken över i spydde Rio ner min sänghalva när vi klev upp. Jag som bytte lakan i förrgår… Suck.

När ungarna var ute igår och jag insett att det inte skulle bli några fler... (Just den biten med antalet tycker ju maken är så himla kul. HAN tyckte då minsann aldrig att hon såg så stor ut, och blev inte ALLS lika förvånad som alla andra över att det bara blev två, för han gissade på max 3 stycken. Karlslok…)

Nå, hur som helst, när allt lugnat ner sig och dagen gick så hörde jag inte ett pip ifrån kattrummet. Alltså, verkligen inte ett ljud över huvud taget. Till slut var jag nästan helt säker på att ungarna måste vara döda. Herregud, vad har jag lyckats göra?! Andades de inte som de skulle, var det nåt fel på dem som jag inte upptäckte… jag var tvungen att gå in och kolla. Naturligtvis levde de, i alla önskvärd rultig trind välmåga. Jag VET att det är bra att de inte skriker, men jag trodde att man skulle höra någonting i alla fall. Vad som helst..?!

Vidis är följdaktligen en bra mamma som tar hand om sina små som hon ska. Hon var jätteduktig vid förlossningen också, navlade av själv, tvättade och torkade för fulla muggar. Men ibland verkar hon tycka att det är ap-tråkigt att vara instängd i kattrummet med sina små. ”Varför får jag inte klapp på magen så fort jag slänger mig på rygg som jag brukar?! Hallå! När gick jag med på att bli mamma egentligen, jag har ju hela livet framför mig?” Jag har tröstat henne med att hon inte behöver oroa sig, hon blir inte ansvarig livet ut som en annan hade blivit, bara de närmaste 12 veckorna, ha ha ha!

Några fler bilder från igår.